+ 1 kilo

Nu har jag varit gravid i 188 dagar och det är 92 dagar kvar till beräknad förlossning. 92 dagar, det låter så länge tycker jag. Men det är ingenting. November är redan här och December kommer gå hur fort som helst. Sen är det bara Januari kvar. Herreguuuud. Vad har vi gett oss in på? Jag är så nervös och nu finns det ingen återvändo. Nej, jag ångrar ingenting, och jag vill det här. Men jag ska inte ljuga och säga att allt bara är lycka och rosa moln hela tiden. Vissa dagar kan jag fortfarande undra om detta är rätt. Och känna "kommer jag älska mitt barn"? Det låter ju helt hemskt. Men jag kan inte hjälpa alla tankar som far omkring i skallen. Tänk om man får upp bebisen på bröstet och inte känner någonting! Vilken mardröm. Det händer ju folk hela tiden. Att man drabbas av förlossningsdepression och inte får kontakt med sitt eget barn. Det skulle vara min värsta mardröm! Det är så konstigt och obegripligt för mig att jag ens har såna här tankar. Jag som längtat efter barn precis hela livet! Och nu, när det bara är 3 månader kvar så kan jag fortfarande känna mig osäker. Allt hade känts bättre om jag visste att jag skulle klara det och att allt skulle lösa sig. (vilket det säkert gör.. men ändå) Vi bor ju så trångt. Jag har inget jobb. Jag är inte ens helt frisk än. Gah! Så många tankar som sagt. Vill bara att någon ska ge mig nån sorts garanti på att allt BLIR bra.

Vi var hos barnmorskan idag igen. Jag hade panik när jag skulle ställa mig på vågen med tanke på alla kilon jag gått upp förra gången. Det var 5 veckor sen jag vägde mig sist och jag hade förväntat mig ett helt annat resultat än det jag fick. 1 ynka kilo hade jag gått upp sen sist. Vilken lättnad! :) (jag väger inte mer än pappa än, yes!) ;D

Vi lyssnade på hjärtat och mätte magen. Bebis hade vuxit bra. :) Allt är ganska bra och jag mår helt okej, förutom tröttheten och dom förbannade utslagen jag fått i hela ansiktet! Jag trodde inte det hade med graviditeten att göra, men jodå. ALLT har med graviditeten att göra. Bara att bita ihop och va glad.


Avslutar med en bild på vagnen vi beställt. Den ska komma i veckan - spännande :)

Nattvaken

Vaknade klockan 2 i natt och kände mig helt utvilad. Det gick verkligen inte somna om igen så vid 3 gick jag upp och nu sitter jag här och kollar på outsiders och sorterar alla barnkläder jag fått av Sara och Elin. Oj, vad tacksamma vi är för allt vi har fått!

I förgår var jag och Lina på Ullared och shoppade loss. Jag hittade babygym, bärsele, babysitter, badbalja, två set sängkläder, lite filtar och så lite kläder till mig själv. Måste säga att jag är väldigt nöjd med priserna på allt jag hittade. Man sparar verkligen in mycket pengar på att åka till Ullared istället för tex "babyproffsen". Vi hittade Ola-Conny också, vid brödet så klart. Lite roligt att se honom irl efter att ha följt serien ;)

Igår var det dags för mer shopping. Denna gången blev det IKEA med mamma, Fiola och Rez. Köpte äntligen min efterlängtade gröna spjälsäng, och så hade jag turen att få en bäddmadrass för bara 1 krona eftersom dom hade ett erbjudande just när jag var där. Sånt gillar vi :) Sen hittade jag ett nytt köksbord med fyra stolar. Hade inte tänkt köpa något nytt bord igår egentligen men hela paketet kostade bara 699:-. Det var taget. Vi käkade köttbullar och jag hittade även ett fult orange paraply som jag köpte (bara för det var så billigt) innan vi åkte hem - väldigt nöjd och belåten med tanken på att allt jag handlade på Ullared och allt från IKEA tillsammans gick på så lite som 3500 kronor. Kan knappt fatta att det är sant hur mycket vi faktiskt fått för så lite pengar.

Vagnproblemet är också löst! Idag ska vi beställa en Crescent classic 2011. Det är visst någon kampanj på den nu så den kostar bara 3990:- istället för 5990:- Bäst i test enligt konsumentverket är den också och jag har bara läst gott om den. Naaajs!

Saker börjar alltså komma på plats. Nu är det inte mycket som fattas. Skötbord och lite småsaker bara. Ska bli så skönt när allt är klart och vi har fått alla saker på sin plats så man bara kan pusta ut och vänta på den stora dagen. (skrämmande tanke) men oj vad man längtar nu. Börjar bli lite smått trött på att vara så jävla fet och trött hela tiden. Eller av att vakna av halsbränna varenda morgon. Usch.

Innan jag avlutar detta inlägg vill jag tacka Annie för världens sötaste egenvirkade mössa och halsduk! Jag blev verkligen jätteglad ska du veta! Det var så personligt ♥ är så glad att jag har dig, fast vi varit så långt ifrån varandra. Äkta vänskap varar för alltid, eller hur? :)

Uppdaterar lite då...

Jag har inte skrivit på väldigt länge.. dåligt.
Rikards pappa och hans fru har i alla fall varit här på besök en helg. Dom bjöd på middag på båten på lördagskvällen och på fredagen var vi hemma på hovshaga och käkade smörgåstårta. Helgen innan det var jag ute hos mormor igen. Det matades änder och fikades vaniljfläta och kaffe. Kaffe går för övrigt bra att dricka nu. Äntligen! Äcklas inte det minsta av lukten längre, men jag dricker inte varje dag. Suget är inte lika stort som förr.

I söndags var Lina, Rikard och jag ute på nån form av höst-fotorunda. Jag försökte knäppa lite bilder men det blev verkligen ingenting alls. Har nog tappat bort all fotolust igen. Så tråkigt. Förövrigt var det Johans födelsedag och han var här och hälsade på. Vi åkte till baguettekungen (eller vad det heter?) och käkade på kvällen. På måndagen sen var det mammas tur att fylla år. Jag hade satt in två foton från The Ark-konserten jag fotade i våras i en ram. Och i mitten av ramen satte jag lappen med hela gängets autografer. Mamma blev så glad att hon började gråta. Det var fint.

Idag är vi framme i vecka 24+2. Jag växer så det knakar minst sagt. Har fått fina små bristningar längst ner på magen som ska oljas in med nån asbra olja från apoteket som ska trolla bort det mest synliga. Kan inte precis påstå att jag är övertygad om att detta ska fungera, men ska bli intressant att testa i alla fall. Ska även funka på ärr, och det har jag ju några stycken jag gärna blir av med. Förutom bristningar är jag helt DÖD av trötthet, hela dagarna. Jag orkar verkligen ingenting. Vet att jag har järnbrist och att det säkerligen beror på det, och eftersom jag inte kommit så bra överens med järntabletterna inköpte jag blutsaft igår. Hoppas detta hjälper.

Inte bara Rikard känner bebis sparka nu. Lina fick sig en kick förra veckan och i måndags fick även Ellen känna henne. Hon bara tjöt rätt ut och och grät så tårarna sprutade :) Man kan till och med se magen röra sig nu. Upptäckte det i förrgår och blev helt chockad. Det ser ju helt sjukt ut när hela magen hoppar :)

Möte med helvetet!

Igår blev en fullständig katastrofdag. Jag har sedan tre dagar trappat ner venlafaxinet med 75 mg (utan att prata med läkare först - idiotiskt jag vet) och det kan ha fått sina konsekvenser. På eftermiddagen kom huvudvärken. Sen kände jag mig febrig och helt tung i hela kroppen. Började nästan tro jag var på väg att bli sjuk. På kvällen hade ångesten kommit ikapp och jag började må sjukt illa. Sen spydde jag. Och denna gången gick det inte alls bra att möta fobin. Jag hanterade den precis som förr, innan jag träffade Rikard, när allt var som värst. Det är svårt att skriva om det utan att gå in på för mycket detaljer som jag inte tänker lämna ut på internet. Men dom som känner mig vet vad jag pratar om när jag pratar om förr. Några timmar senare spydde jag igen. Som en gris bokstavligen. Rikard stod i dörröppningen till vardagsrummet och såg lite orolig ut. (sötaste) Sen mådde jag ändå så pass bra så jag orkade ta mig en lång dusch och fräscha till mig lite. Kände mig som en helt ny människa efteråt. Så kröp jag ner i soffan och lyckades sova några timmar och när jag vaknade igen var jag till och med lite hungrig. Klockan halv ett på natten ställde sig min underbara pojkvän i köket och lagade tacos. Jag åt, och somnade igen. Vaknade inte för än nu och känner att idag är en ny dag med nya möjligheter. Jag får inte låta gårdagen förstöra allt nu. Jag skötte det så jävla illa, men jag kunde inte rå för det. Tappade kontrollen totalt. Och det är väl kanske förlåtligt, egentligen? Jag har inte mått så illa och spytt på det viset sen jag var liten och hade magsjuka. (usch på det ordet)

Nu tänker jag försöka vara positiv. Trots att det gör ont i hela kroppen och gårdagen gör sig påmind. Man måste ju försöka. Klockan har passerat lunch och jag tror jag tänker ta bilen bort till bokhultet och fota hösten. Ska bli skönt att tänka på något annat. Jag behöver det.

Höstig fotodag

Jag kan inte fatta det riktigt, men jag har faktiskt fotat lite idag. Det var kul och nu vill jag ha MER! Kanske är jag tillbaka igen? Hoppas hoppas! Måste även stolt säga att jag gått igenom över 5000 bilder på bilddagboken igår och idag. Låg några månader efter och nu är jag nere på noll igen. Har till och med kollat noga och kommenterat lite här och var. Duktig man kan vara.

Vad det gäller bebis har hon slutat röra sig. Eller kände jag henne aldrig från första början. (eller har hon kanske bara bytt position?) Jag vet inte. Men lite ledsamt och oroväckande är det..

Det fortsätter picka!

Jag blir mer och mer säker på att det är vår tjej jag känner av nu. Inatt var det ännu tydligare och idag har jag även känt det på dagen. Skithäftigt! :)))

Det pickar i magen..

I några dagar nu har det "pickat" lite långt ner i magen på vänster sida. Det är på kvällarna när jag gått och lagt mig som jag känt det. Kan inte säga med säkerhet att det är den lilla jag känner av, det kan ju lika gärna vara luftbubblor.. eller?

Rikard somnade med handen på min mage igår natt, och självklart efter han somnat tyckte jag det började kännas mer. Typiskt! Hoppas det blir tydligare snart för nu längtar jag faktiskt efter en rejäl spark! Då kanske man kan bli lite lugn också. För oroa mig fortsätter jag att göra, hela tiden! Om något skulle vara fel nu så vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Men imorgon ska jag träffa en läkare (äntligen) och prata om mina mediciner och huruvida jag ska fortsätta med dom eller ej. Sen har jag en träff med överläkaren på MVC också nästa vecka. Ska bli intressant.

Vecka 20+5 är jag i nu enligt en "uträknare" på growingpeople.se, men jag tror inte det är riktigt samma enligt barnmorskan? Ska kolla upp det nästa vecka när vi ska dit. Känner mig fortfarande lite vilsen i hur man räknar egentligen.

Jaha. Nog för denna gång.
Godnatt!

Åtta år har gått nu sen vi lärde känna varandra. Kan inte fatta var tiden tagit vägen?
Du skulle fylla 19, och jag var bara 17. Vi var små skitungar du och jag. Minst sagt. Och jag hade nog ärligt talat inte trott på den tiden att vår vänskap skulle bli så stark. Vi har gått igenom så förbannat jävla mycket skit och bråk, speciellt förr. Men ändå är du den som står mig närmast av alla mina vänner. Du är den som alltid har funnits där trots hur jag har mått. När alla andra tröttnat har du alltid funnits kvar! Helt obegripligt i mina ögon. Men sant. Jag är så tacksam så det finns inte ord för det!

Tack för att du vill vara min vän, trots allt. Och tack för att du aldrig någonsin dömer mig.
All kärlek till dig, Lina! ♥

Att köra på en människa...

Igår var minst sagt en kväll att minnas. Klockan var runt 21 och jag hade varit och handlat lite på konsum. Tog bilen eftersom jag varit sjuk nu i några dagar, ingen ork till att gå och dessutom regnade det. När jag kört över guppet och förbi dagiset och precis skulle svänga in vänster på parkeringen dök det upp en cyklist mitt framför ögonen på mig. Jag bromsade allt vad jag kunde men det kändes som att bilen aldrig tänkte stanna. "PANG" Och där hade jag just kört på en människa. En ung kille. Han landade på motorhuven.

Det är ingen ide´att jag ens försöker beskriva hur det kändes just då. Alla tankar som for omkring i huvudet. Men jag såg väldigt fort att det hade gått ganska bra ändå. Jag gick ur bilen och kramade om honom. Hans liv betydde verkligen allt just då. Jag var så sjukt glad för att han kunde stå upp och för att han var hel! Cykeln satt fast i min bil. En annan kille kom förbi och hjälpte till att ta loss den. Han sa att han själv varit nära att köra på en cyklist precis innan. Det var så disigt och regnigt och mörkt, så man inte hade en chans att se någon människa utan lyse eller reflexer.
Nu menar jag inte att bara skylla på det. Jag kunde nog varit mer uppmärksam. Jag vet faktiskt inte. Vet bara att jag verkligen inte såg någonting innan det var för sent.

Jag kommer i alla fall alltid vara extra uppmärksam när jag kör bil i fortsättningen. Och jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma det ögonblicket när han for upp på huven och våra blickar möttes. Att köra på en människa... det finns liksom inte. Det var bland det värsta jag varit med om någonsin. Antagligen kände killen samma sak. Och jag kan bara hoppas att han aldrig mer cyklar utan lyse på en mörk bilväg igen.


Förövrigt är jag inne i nån form av svacka nu. Vet inte om det har med förkylningen att göra kanske. Allt har varit extremt jobbigt sen i söndags och nu oroar jag ihjäl mig för att lilla bebisen ska ha påverkats på något vis. Ingen läkare har ju hittills riktigt sagt till mig att mina mediciner är helt okej att äta under graviditeten, och ingen barnmorska heller. Men samtidigt har dom heller inte sagt att jag inte ska ta dom. Alla säger olika och jag vet inte vem jag ska lyssna på. Helst hade jag sluppit ta dom alls. Men det går tyvärr inte.
Nu har jag i alla fall pratat med en sjuksköterska på 1177 som sa att hon trodde allt var lugnt men att jag skulle undvika att "överdosera" dom sista tre månaderna av graviditeten.
Jag ska ringa MVC imorgon och boka en extra tid för hjärtljud. Tror det är det enda som kan lugna mig lite.
Fast helt lugn kommer jag inte vara för än hon har kommit ut och man får se att allt är bra. För det måste det vara. Det måste vara bra. Annars förlåter jag aldrig mig själv...

Ultraljud!

I fredags (2/9) var vi på det efterlängtade ultraljudet. SOM jag väntat på denna dag! Värre än någon julafton jag någonsin längtat efter. Jag var fruktansvärt nervös och spänd innan vi fick komma in. Tänk om något var fel, och tänk om jag skulle bli besviken när vi fick veta könet. (förbjudet tänkande) Tänk om vi inte skulle få veta könet alls?

När vi kom in fick jag lägga mig på en brits. Rikard satt på en stol jämte. Skärmen hängde precis framför oss, ovanför britsen. Värsta lyxen tänkte jag. Och så ÄNTLIGEN fick vi se vår lilla bebis. Vår skapelse! :) Den sprattlade och sparkade helt vilt där inne, och jag kände ingenting. Jag började bara skratta. Det såg så sjukt kul ut, och när jag skrattade sparkade den ännu mer. Det var två stycken som utförde ultraljudet. Det var en muslimsk kvinna som höll på att utbilda sig så allt tog lite extra lång tid. Det gjorde ingenting. Jag njöt bara varje sekund :)

Vi hade bett om att få veta könet om dom skulle hitta det. Och när det var dags att kolla efter var jag så spänd så jag knappt vågade kolla på skärmen. Rikard och jag hade "pluggat på" dagarna innan på google så vi visste vad vi skulle kolla efter. Och så såg vi dom. Dom tre strecken - en FLICKA! Man kan ju aldrig vara 100 % säker. Men det var verkligen tydligt att det var tre streck, lika långa, och ingenting som buktade ut någonstans. LYCKAN var obeskrivlig!!! Jag minns inte ens vad jag sa/skrek just då, var bara så jävla glad! Jag har drömt om en flicka i hela mitt liv! (jag vet att det kan låta hemskt, men så är det, jag kan inte hjälpa det..) Innan vi skulle gå fick vi fyra stycken bilder på den lilla. Vi behövde inte ens betala bara för det hade tagit så lång tid sa dom.

Det första vi gjorde när vi var klara på sjukhuset var att åka ner till stan. Jag skulle köpa klänning! Första lilla klänningen till vår lilla tjej! Först käkade vi lunch på koretto. Sen träffade vi Lina och Palle över en fika. Sen gick vi vidare till Lindex och jag fastnade direkt för en rosa klänning med en kanin på. Det blev lite strumpor, byxor och en body också ;) Sen gick vi och firade på sangria! Och trots en parkeringsbot på 400:- så var jag bara glad. Den här dagen var nog en av dom bästa hittills i mitt liv.


Den 8 februari 2012 är hon beräknad att titta ut. Vår söta, fina, älskade dotter! ♥

Lilla mormor min

Igår åkte jag till Alvesta för att hälsa på mormor. Hon kan behöva lite sällskap nu för tiden, så jag har lovat att åka och hälsa på en gång i veckan. Vi tog oss ut till stugan för att kolla efter kantareller. Dom växer i kohagen precis intill stugan. Först väntade mormor vid taggtråden och tittade på när jag letade, men efter ett tag gav jag upp och gick tillbaka till mormor. Jag kunde inte hitta en enda svamp. Då föreslog mormor att hon skulle följa med in i hagen. Jag visste inte om det var någon bra ide´, och inte mormor heller. Man måste krypa in under taggtråden för att komma in i hagen, och det är inte det lättaste ens för mig som är ung och frisk. Men jodå, hon skulle in. Så jag lyfte upp tråden så mycket jag bara kunde och mormor kämpade sig under med ena handen i min och en käpp i den andra. "vad ska grannarna tro om dom får se en 86 årig käring vandra omkring i kohagen!?" sa mormor. Men där gick vi hand i hand och letade kantareller, och efter ett tag hittade vi! Eller ja, det var tack vare mormor. Hon såg dom först! Vi hittade en hel del alldeles illgula kantareller, och mormor var så glad.

Sedan åkte vi tillbaka till Alvesta och fikade. Jag hade köpt en liten tårta som vi kalasade på. Jag rensade kantarellerna innan det var dags att åka hem igen, mormor skulle ha dom på kvällsmacka senare. Men innan jag åkte planerade vi vad vi skulle göra nästa gång. Mormor föreslog att mata änderna.

Jag kan inte riktigt sätta ord på vad den här dagen betydde för mig. Eller vad mormor betyder för mig. Att se henne så glad, bara över en sån här liten utflykt. Det är så stort. Jag vet inte hur många gånger hon sa att hon var så glad över att hon varit i hagen! Man såg att hon släppte all oro för stunden, och det behöver hon verkligen. Lilla mormor. Min finaste bästa mormor. ♥

(Bilderna nedan är tagna för runt 5 år sedan.)

Jag lovar, ingen bryr sig!

Idag är ingen bra dag. Jag är fruktansvärt irriterad. Det kan bero på den dåliga sömnen i natt, jag vet inte. Hur som helst så stör jag mig så jag håller på att DÖ på folk på facebook som uppdaterar sin status hela tiden. När dom druckit kaffe, när dom ska dricka kaffe, när dom städar, när dom har städat. När dom ska gå och lägga sig, när dom går upp på morgonen. Jag kan bara inte förstå varför man vill informera världen om detta? Tror man att någon bryr sig? Jag kunde i alla fall inte vara mer ointresserad. Jag kommer ihåg förra vintern när kräksjukan härjade lite varstans. Då kunde jag läsa om varenda spya barnen till facebook-mammorna lagt av. Verkligen supermysigt och jätteintressant. Not.  Jag kan absolut ta att man uppdaterar lite då och då, det gör jag ju själv också. Men just det där vardagliga tjatet är så fruktansvärt jävla bläääääääärk så jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jaja. Nog om facebook.
Idag har jag gjort färdigt min första skoluppgift till svenskan. Annars står inget direkt på schemat denna dag. Kanske åker till Hovshaga och hämtar hem Gubbe. Det regnar ju ändå ute så..
Något måste jag nog sysselsätta mig med i alla fall för oron tar snart knäcken på mig. Oron för bebis alltså. Är så rädd att något är fel. Även om vi fick höra hjärtljuden förra veckan vet vi ju inte att allt är som det ska. Det får vi inte veta för än nästa fredag, och det känns som en hel evighet dit. Rikard är helt lugn. Det gör nästan att jag oroar mig ännu mer. Gah! Blir galen. Men jag vågar inte ringa och be om ännu en tidigare tid, dom kommer ju tro att jag är helt knäpp. Får stå ut till nästa fredag helt enkelt.

Förövrigt repeatar jag magnus uggla - pissfittor nu, den är så jäkla bra! Den ger mig världens glädjerus i hela kroppen! Kunde inte hitta en låt som passar bättre när jag är irriterad. Måste bränna ner den så jag kan ha den i bilen så jag är beredd inför nästa parkeringsbot. ;)

Att blogga

Jag är verkligen inte typen som bloggar, och jag lovar att jag kommer känna mig dum när jag går tillbaka och läser hur och vad jag skrivit här. Det här med skrivning är liksom inte min grej. Att prata är en helt annan sak, DET kan jag, fråga vem som helst som känner mig ;) Så varför skaffar jag mig då en blogg? Jag har funderat på det länge faktiskt, och sen jag blev gravid har behovet av att få "skriva av mig"  blivit extremt stort. Det är så otroligt många tankar och funderingar som far omkring i skallen och för att jag inte ska trötta ut mina kära vänner alldeles för mycket kanske det kunde vara till hjälp med en blogg. Har suttit en stund nu och försökt mig på en vettig design här men det var inte det lättaste. Hoppas jag kommer in i det snart så jag kan bättra på den lite. Tills vidare får den se ut så här. (kollaget överst på sidan är gammalt btw, ska fixa ihop ett nytt lite mer "aktuellt" nån dag.)

Detta får räcka för denna gång! Nu tog skrivet slut.
På återseende! ;)