Du skulle fylla 19, och jag var bara 17. Vi var små skitungar du och jag. Minst sagt. Och jag hade nog ärligt talat inte trott på den tiden att vår vänskap skulle bli så stark. Vi har gått igenom så förbannat jävla mycket skit och bråk, speciellt förr. Men ändå är du den som står mig närmast av alla mina vänner. Du är den som alltid har funnits där trots hur jag har mått. När alla andra tröttnat har du alltid funnits kvar! Helt obegripligt i mina ögon. Men sant. Jag är så tacksam så det finns inte ord för det!
Tack för att du vill vara min vän, trots allt. Och tack för att du aldrig någonsin dömer mig.
All kärlek till dig, Lina! ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar