Igår åkte jag till Alvesta för att hälsa på mormor. Hon kan behöva lite sällskap nu för tiden, så jag har lovat att åka och hälsa på en gång i veckan. Vi tog oss ut till stugan för att kolla efter kantareller. Dom växer i kohagen precis intill stugan. Först väntade mormor vid taggtråden och tittade på när jag letade, men efter ett tag gav jag upp och gick tillbaka till mormor. Jag kunde inte hitta en enda svamp. Då föreslog mormor att hon skulle följa med in i hagen. Jag visste inte om det var någon bra ide´, och inte mormor heller. Man måste krypa in under taggtråden för att komma in i hagen, och det är inte det lättaste ens för mig som är ung och frisk. Men jodå, hon skulle in. Så jag lyfte upp tråden så mycket jag bara kunde och mormor kämpade sig under med ena handen i min och en käpp i den andra. "vad ska grannarna tro om dom får se en 86 årig käring vandra omkring i kohagen!?" sa mormor. Men där gick vi hand i hand och letade kantareller, och efter ett tag hittade vi! Eller ja, det var tack vare mormor. Hon såg dom först! Vi hittade en hel del alldeles illgula kantareller, och mormor var så glad.
Sedan åkte vi tillbaka till Alvesta och fikade. Jag hade köpt en liten tårta som vi kalasade på. Jag rensade kantarellerna innan det var dags att åka hem igen, mormor skulle ha dom på kvällsmacka senare. Men innan jag åkte planerade vi vad vi skulle göra nästa gång. Mormor föreslog att mata änderna.
Jag kan inte riktigt sätta ord på vad den här dagen betydde för mig. Eller vad mormor betyder för mig. Att se henne så glad, bara över en sån här liten utflykt. Det är så stort. Jag vet inte hur många gånger hon sa att hon var så glad över att hon varit i hagen! Man såg att hon släppte all oro för stunden, och det behöver hon verkligen. Lilla mormor. Min
finaste bästa mormor. ♥
(Bilderna nedan är tagna för runt 5 år sedan.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar