Möte med helvetet!

Igår blev en fullständig katastrofdag. Jag har sedan tre dagar trappat ner venlafaxinet med 75 mg (utan att prata med läkare först - idiotiskt jag vet) och det kan ha fått sina konsekvenser. På eftermiddagen kom huvudvärken. Sen kände jag mig febrig och helt tung i hela kroppen. Började nästan tro jag var på väg att bli sjuk. På kvällen hade ångesten kommit ikapp och jag började må sjukt illa. Sen spydde jag. Och denna gången gick det inte alls bra att möta fobin. Jag hanterade den precis som förr, innan jag träffade Rikard, när allt var som värst. Det är svårt att skriva om det utan att gå in på för mycket detaljer som jag inte tänker lämna ut på internet. Men dom som känner mig vet vad jag pratar om när jag pratar om förr. Några timmar senare spydde jag igen. Som en gris bokstavligen. Rikard stod i dörröppningen till vardagsrummet och såg lite orolig ut. (sötaste) Sen mådde jag ändå så pass bra så jag orkade ta mig en lång dusch och fräscha till mig lite. Kände mig som en helt ny människa efteråt. Så kröp jag ner i soffan och lyckades sova några timmar och när jag vaknade igen var jag till och med lite hungrig. Klockan halv ett på natten ställde sig min underbara pojkvän i köket och lagade tacos. Jag åt, och somnade igen. Vaknade inte för än nu och känner att idag är en ny dag med nya möjligheter. Jag får inte låta gårdagen förstöra allt nu. Jag skötte det så jävla illa, men jag kunde inte rå för det. Tappade kontrollen totalt. Och det är väl kanske förlåtligt, egentligen? Jag har inte mått så illa och spytt på det viset sen jag var liten och hade magsjuka. (usch på det ordet)

Nu tänker jag försöka vara positiv. Trots att det gör ont i hela kroppen och gårdagen gör sig påmind. Man måste ju försöka. Klockan har passerat lunch och jag tror jag tänker ta bilen bort till bokhultet och fota hösten. Ska bli skönt att tänka på något annat. Jag behöver det.