Att köra på en människa...

Igår var minst sagt en kväll att minnas. Klockan var runt 21 och jag hade varit och handlat lite på konsum. Tog bilen eftersom jag varit sjuk nu i några dagar, ingen ork till att gå och dessutom regnade det. När jag kört över guppet och förbi dagiset och precis skulle svänga in vänster på parkeringen dök det upp en cyklist mitt framför ögonen på mig. Jag bromsade allt vad jag kunde men det kändes som att bilen aldrig tänkte stanna. "PANG" Och där hade jag just kört på en människa. En ung kille. Han landade på motorhuven.

Det är ingen ide´att jag ens försöker beskriva hur det kändes just då. Alla tankar som for omkring i huvudet. Men jag såg väldigt fort att det hade gått ganska bra ändå. Jag gick ur bilen och kramade om honom. Hans liv betydde verkligen allt just då. Jag var så sjukt glad för att han kunde stå upp och för att han var hel! Cykeln satt fast i min bil. En annan kille kom förbi och hjälpte till att ta loss den. Han sa att han själv varit nära att köra på en cyklist precis innan. Det var så disigt och regnigt och mörkt, så man inte hade en chans att se någon människa utan lyse eller reflexer.
Nu menar jag inte att bara skylla på det. Jag kunde nog varit mer uppmärksam. Jag vet faktiskt inte. Vet bara att jag verkligen inte såg någonting innan det var för sent.

Jag kommer i alla fall alltid vara extra uppmärksam när jag kör bil i fortsättningen. Och jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma det ögonblicket när han for upp på huven och våra blickar möttes. Att köra på en människa... det finns liksom inte. Det var bland det värsta jag varit med om någonsin. Antagligen kände killen samma sak. Och jag kan bara hoppas att han aldrig mer cyklar utan lyse på en mörk bilväg igen.


Förövrigt är jag inne i nån form av svacka nu. Vet inte om det har med förkylningen att göra kanske. Allt har varit extremt jobbigt sen i söndags och nu oroar jag ihjäl mig för att lilla bebisen ska ha påverkats på något vis. Ingen läkare har ju hittills riktigt sagt till mig att mina mediciner är helt okej att äta under graviditeten, och ingen barnmorska heller. Men samtidigt har dom heller inte sagt att jag inte ska ta dom. Alla säger olika och jag vet inte vem jag ska lyssna på. Helst hade jag sluppit ta dom alls. Men det går tyvärr inte.
Nu har jag i alla fall pratat med en sjuksköterska på 1177 som sa att hon trodde allt var lugnt men att jag skulle undvika att "överdosera" dom sista tre månaderna av graviditeten.
Jag ska ringa MVC imorgon och boka en extra tid för hjärtljud. Tror det är det enda som kan lugna mig lite.
Fast helt lugn kommer jag inte vara för än hon har kommit ut och man får se att allt är bra. För det måste det vara. Det måste vara bra. Annars förlåter jag aldrig mig själv...