Höstig fotodag

Jag kan inte fatta det riktigt, men jag har faktiskt fotat lite idag. Det var kul och nu vill jag ha MER! Kanske är jag tillbaka igen? Hoppas hoppas! Måste även stolt säga att jag gått igenom över 5000 bilder på bilddagboken igår och idag. Låg några månader efter och nu är jag nere på noll igen. Har till och med kollat noga och kommenterat lite här och var. Duktig man kan vara.

Vad det gäller bebis har hon slutat röra sig. Eller kände jag henne aldrig från första början. (eller har hon kanske bara bytt position?) Jag vet inte. Men lite ledsamt och oroväckande är det..

Det fortsätter picka!

Jag blir mer och mer säker på att det är vår tjej jag känner av nu. Inatt var det ännu tydligare och idag har jag även känt det på dagen. Skithäftigt! :)))

Det pickar i magen..

I några dagar nu har det "pickat" lite långt ner i magen på vänster sida. Det är på kvällarna när jag gått och lagt mig som jag känt det. Kan inte säga med säkerhet att det är den lilla jag känner av, det kan ju lika gärna vara luftbubblor.. eller?

Rikard somnade med handen på min mage igår natt, och självklart efter han somnat tyckte jag det började kännas mer. Typiskt! Hoppas det blir tydligare snart för nu längtar jag faktiskt efter en rejäl spark! Då kanske man kan bli lite lugn också. För oroa mig fortsätter jag att göra, hela tiden! Om något skulle vara fel nu så vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Men imorgon ska jag träffa en läkare (äntligen) och prata om mina mediciner och huruvida jag ska fortsätta med dom eller ej. Sen har jag en träff med överläkaren på MVC också nästa vecka. Ska bli intressant.

Vecka 20+5 är jag i nu enligt en "uträknare" på growingpeople.se, men jag tror inte det är riktigt samma enligt barnmorskan? Ska kolla upp det nästa vecka när vi ska dit. Känner mig fortfarande lite vilsen i hur man räknar egentligen.

Jaha. Nog för denna gång.
Godnatt!

Åtta år har gått nu sen vi lärde känna varandra. Kan inte fatta var tiden tagit vägen?
Du skulle fylla 19, och jag var bara 17. Vi var små skitungar du och jag. Minst sagt. Och jag hade nog ärligt talat inte trott på den tiden att vår vänskap skulle bli så stark. Vi har gått igenom så förbannat jävla mycket skit och bråk, speciellt förr. Men ändå är du den som står mig närmast av alla mina vänner. Du är den som alltid har funnits där trots hur jag har mått. När alla andra tröttnat har du alltid funnits kvar! Helt obegripligt i mina ögon. Men sant. Jag är så tacksam så det finns inte ord för det!

Tack för att du vill vara min vän, trots allt. Och tack för att du aldrig någonsin dömer mig.
All kärlek till dig, Lina! ♥

Att köra på en människa...

Igår var minst sagt en kväll att minnas. Klockan var runt 21 och jag hade varit och handlat lite på konsum. Tog bilen eftersom jag varit sjuk nu i några dagar, ingen ork till att gå och dessutom regnade det. När jag kört över guppet och förbi dagiset och precis skulle svänga in vänster på parkeringen dök det upp en cyklist mitt framför ögonen på mig. Jag bromsade allt vad jag kunde men det kändes som att bilen aldrig tänkte stanna. "PANG" Och där hade jag just kört på en människa. En ung kille. Han landade på motorhuven.

Det är ingen ide´att jag ens försöker beskriva hur det kändes just då. Alla tankar som for omkring i huvudet. Men jag såg väldigt fort att det hade gått ganska bra ändå. Jag gick ur bilen och kramade om honom. Hans liv betydde verkligen allt just då. Jag var så sjukt glad för att han kunde stå upp och för att han var hel! Cykeln satt fast i min bil. En annan kille kom förbi och hjälpte till att ta loss den. Han sa att han själv varit nära att köra på en cyklist precis innan. Det var så disigt och regnigt och mörkt, så man inte hade en chans att se någon människa utan lyse eller reflexer.
Nu menar jag inte att bara skylla på det. Jag kunde nog varit mer uppmärksam. Jag vet faktiskt inte. Vet bara att jag verkligen inte såg någonting innan det var för sent.

Jag kommer i alla fall alltid vara extra uppmärksam när jag kör bil i fortsättningen. Och jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma det ögonblicket när han for upp på huven och våra blickar möttes. Att köra på en människa... det finns liksom inte. Det var bland det värsta jag varit med om någonsin. Antagligen kände killen samma sak. Och jag kan bara hoppas att han aldrig mer cyklar utan lyse på en mörk bilväg igen.


Förövrigt är jag inne i nån form av svacka nu. Vet inte om det har med förkylningen att göra kanske. Allt har varit extremt jobbigt sen i söndags och nu oroar jag ihjäl mig för att lilla bebisen ska ha påverkats på något vis. Ingen läkare har ju hittills riktigt sagt till mig att mina mediciner är helt okej att äta under graviditeten, och ingen barnmorska heller. Men samtidigt har dom heller inte sagt att jag inte ska ta dom. Alla säger olika och jag vet inte vem jag ska lyssna på. Helst hade jag sluppit ta dom alls. Men det går tyvärr inte.
Nu har jag i alla fall pratat med en sjuksköterska på 1177 som sa att hon trodde allt var lugnt men att jag skulle undvika att "överdosera" dom sista tre månaderna av graviditeten.
Jag ska ringa MVC imorgon och boka en extra tid för hjärtljud. Tror det är det enda som kan lugna mig lite.
Fast helt lugn kommer jag inte vara för än hon har kommit ut och man får se att allt är bra. För det måste det vara. Det måste vara bra. Annars förlåter jag aldrig mig själv...

Ultraljud!

I fredags (2/9) var vi på det efterlängtade ultraljudet. SOM jag väntat på denna dag! Värre än någon julafton jag någonsin längtat efter. Jag var fruktansvärt nervös och spänd innan vi fick komma in. Tänk om något var fel, och tänk om jag skulle bli besviken när vi fick veta könet. (förbjudet tänkande) Tänk om vi inte skulle få veta könet alls?

När vi kom in fick jag lägga mig på en brits. Rikard satt på en stol jämte. Skärmen hängde precis framför oss, ovanför britsen. Värsta lyxen tänkte jag. Och så ÄNTLIGEN fick vi se vår lilla bebis. Vår skapelse! :) Den sprattlade och sparkade helt vilt där inne, och jag kände ingenting. Jag började bara skratta. Det såg så sjukt kul ut, och när jag skrattade sparkade den ännu mer. Det var två stycken som utförde ultraljudet. Det var en muslimsk kvinna som höll på att utbilda sig så allt tog lite extra lång tid. Det gjorde ingenting. Jag njöt bara varje sekund :)

Vi hade bett om att få veta könet om dom skulle hitta det. Och när det var dags att kolla efter var jag så spänd så jag knappt vågade kolla på skärmen. Rikard och jag hade "pluggat på" dagarna innan på google så vi visste vad vi skulle kolla efter. Och så såg vi dom. Dom tre strecken - en FLICKA! Man kan ju aldrig vara 100 % säker. Men det var verkligen tydligt att det var tre streck, lika långa, och ingenting som buktade ut någonstans. LYCKAN var obeskrivlig!!! Jag minns inte ens vad jag sa/skrek just då, var bara så jävla glad! Jag har drömt om en flicka i hela mitt liv! (jag vet att det kan låta hemskt, men så är det, jag kan inte hjälpa det..) Innan vi skulle gå fick vi fyra stycken bilder på den lilla. Vi behövde inte ens betala bara för det hade tagit så lång tid sa dom.

Det första vi gjorde när vi var klara på sjukhuset var att åka ner till stan. Jag skulle köpa klänning! Första lilla klänningen till vår lilla tjej! Först käkade vi lunch på koretto. Sen träffade vi Lina och Palle över en fika. Sen gick vi vidare till Lindex och jag fastnade direkt för en rosa klänning med en kanin på. Det blev lite strumpor, byxor och en body också ;) Sen gick vi och firade på sangria! Och trots en parkeringsbot på 400:- så var jag bara glad. Den här dagen var nog en av dom bästa hittills i mitt liv.


Den 8 februari 2012 är hon beräknad att titta ut. Vår söta, fina, älskade dotter! ♥